SvD 2016

Samtidskonsten beger sig på tidsresa i två nyöppnade utställningar. Både Tommy Hilding och Christine Ödlund riktar blicken mot 1800-talet. Den ene mot de manér som då rådde i landskapsmåleriet, den andra mot en historisk solförmörkelse.

Tommy Hilding känner vi framför allt som skildrare av det urbana landskapet. Och då särskilt förorten med miljonprogrammets anonyma bostadshus med tysta ytor mellan rätlinjiga huskroppar. Eller områden med industrier, lager och kontorshotell gränsande till snåriga skogar som tar vid där den detaljstyrda stadsplaneringen slutar. Det finns en sådan bild på Tommy Hildings aktuella utställning. En kraftstation med transformatorer och elledningar framför låga huskroppar, skogspartier och höghus som sticker upp bortåt horisonten. Det är en sedvanligt välkomponerad bild, typisk för Hilding. Fotorealistisk med skärpa och oskärpa, detaljerade partier och abstraherade ytor med rinnande färg. Ett måleri i rakt nedstigande led från Ola Billgren och Gerhard Richter.

Det som hänt är att ett Marcus Larson-landskap, med berg och brusande fors, målats in i nivå med horisontlinjen. Som om Hilding frammanat det 1800-talslandskap som skulle kunna ha funnits där och med detta ställt naturens otyglade kraft och skönhet mot det urbana landskapets linjära torftighet.

Det är ett attraherande stilgrepp som lätt kan bli till effektsökeri. Bäst fungerar det när han är som allra mest konkret. Som i ”Turner view”, två bilder där ett förmodat italienskt landskap, som skulle kunna vara målat av William Turner, anas bakom en smutsig fönsterruta. Eller det järnvägsspår som slutar i en parafras på valfritt 1800-talslandskap. Då blir det som en tidsresa.

Jag gillar också när han närmar sig fantasy och popsurrealism. Som när han placerar en ung man med hoodie och ryggsäck i ett Marcus Larson-landskap (eller framför avbilden av ett sådant). Det är en på många sätt skiktad bild: Hilding lägger sig så nära Larson han bara kan men vid en direkt jämförelse är det både stiliserat och förenklat.

Christine Ödlund blickar också tillbaka mot 1800- talet. Närmare bestämt 1868 och den franska astrofysikern Jules Janssens upptäckt av dittills okända spektrallinjer vid en solförmörkelse. En upptäckt som ledde till identifierandet av det grundämne vi känner som Helium.

Utställningen kan ses som en pendang till den stora presentation av Ödlunds verk på Magasin III som pågår fram till 11 december. Med en genomtänkt anspråkslös hängning med oinramade teckningar och akvareller, många på millimeterpapper, ser det lite ut som skisser kopplade till forskning.

Så är det naturligtvis inte: här handlar det istället om Ödlunds fascination inför solförmörkelsen och dess verkningar och försök att visualisera dåtidens reaktioner och den forskning som utfördes. Det gör hon bra: det finns energi i de mer måleriska bilderna av den förmörkade solen och porträtten på Jules Janssen och Madame Blavatsky utgör välgörande komplement till de mer abstraherade illustrationerna. Men som helhet känns utställningen lite tunn, som en skiss till ett mer genomarbetat och storskaligt verk.

Av Dan Backman