SvD 2014 – Ogästvänliga landskap träffar hjärtpunkten
Sommaren närmar sig. Konstsäsongen håller sakteligen på att avrundas.
På Galleri Magnus Karlsson möter vi två konstnärer som relativt ofta återkommer hit. Verken är förvisso nya, men motiven och stämningarna känns igen.

Tommy Hilding är förortens osentimentale poet. Hans måleri handlar ofta om urbana landskap. Han har blivit känd för detaljerade, dystopiska studier av förortsmiljöer. I blickfånget finns oftast storstadsarkitekturen i sin mest oglamorösa, smått dystra och ytterst vardagliga skrud. Detta understryks av den karakteristiskt dova paletten med slocknade färger och utsökta grå toner. Skickligt skiftar målaren mellan skärpa och suddighet.
Som få lyckas Hilding fånga atmosfären i en sovande stadsdel med tomma lekplatser och väldiga huskroppar som stirrar mot varandra med sina oräkneliga fönster som nyfikna ögon. Som stumma vittnen följer de alla små och stora dramer som pågår omkring.

”Amygdala” är en svit om 24 oljemålningar i samma format på en vägg i galleriets innersta rum. De skapar en karta över ett fiktivt samhälle, snarlikt vårt eget. Perspektiven växlar från panoramor över avlägsna höghus, närgångna porträtt och närbilder från privata vrår, som en obäddad säng i sovrummet. Utanför och innanför, individ och kollektiv ställs intill varandra. Det är också som helhet sviten är mest övertygande. Varje bild är som en ruta på ett schackbräde, där livet spelar ett avgörande parti mot tiden.

Johanna Karlssons utställning pågår samtidigt i galleriets övriga rum. Hon för oss till ett land som är ödsligt och ofruktbart som om det har skapats av obarmhärtiga demiurger eller skövlats av oförnuftiga krafter. Det är en hemsökt mark, vacker på ett brutalt, oroande sätt. Gång på gång återvänder Karlsson till samma motiv och närmar sig naturen som tycks vara på väg att ge upp andan. Hennes landskap är en antites till den prunkande Arkadien, en kyrkogård för pastorala drömmar. Rakitiska, lövlösa träd har mejslats fram i koppartråd, papier maché, gips och pigment. En vedhög lurar ögat att den kommer direkt från skogen. I själva verket har konstnären omsorgsfullt format den i papp. Staplade grenar återkommer i bildsviten ”Hygge”, målad med tempera på papper.

Motivupprepningen som konstformel har i detta fall en suggestiv verkan. Det är svårt att värja sig från tunga tankar om jordens pågående förstöring och farhågorna om att skadorna knappast kan repareras. Trots denna konkreta parallell finns det inga fromma budskap i Karlssons konst. Verkens sanning tycks snarare vara mer poetisk än bokstavlig. De ogästvänliga landskapen träffar rakt i hjärtpunkten på den ångest som sitter djupt inom de flesta av oss: påminnelsen om döden.

JOANNA PERSMAN – 30 maj 2014