Omkonst 2014 - Tommy Hilding

Omkonst 2014
Från evigheten till ett friare och större jag

Genom åren har Johanna Karlsson avbildat i stort sett samma sak: ett stycke mark. Sly och träd förekommer också, alltid utan löv. Växtligheten befinner sig i vintervila. Den kan också vara upphuggen och staplad. En sådan vedhög i skala ett till ett ligger mitt på golvet i utställningens mindre rum. Det ser ut som vanligt trä, men varje gren är en ytterst naturtrogen pappskulptur. Det mödosamt handgjorda får understryka den inre bilden högen här representerar.

Barockstillebenets vanitasmotiv med dödskalle och timglas är inte så långt borta, även om Johanna Karlsson på alla sätt och vis är mer jordnära. Men tiden är ett viktigt motiv även för henne. Med sin minutiösa detaljrikedom representerarAsnitt/Chapters en avsevärd arbetsinsats i timmar. I sin ateljé har Johanna Karlsson överfört ett stycke tid till ett medium där den inte existerar. Evigheten saknar också tid. Ikoner som skildrar det eviga utstrålar ofta en vilsam stillhet, men också någonting statiskt och skrämmande.

I det innersta rummet bakom galleriets kontor visas en utställning med Tommy Hilding. Medan Johanna Karlsson återkommer till samma grundbild, utgår Hilding från fotofloden i nyheter och sociala medier. Amygdala består av en svit målningar i samma format. Namnet syftar på den del av hjärnan som styr känslomässiga reaktioner. Vad gäller innehåll zappar målningarna fritt mellan snapshots och dramatiska nyhetsbilder.

Hilding bearbetar sina förlagor mindre genom tolkning än via sin virtuosa teknik. Genom våta undermålningar återskapas fotografisk oskärpa, likaså via fördrivningar med gummiskrapa eller mjuk, torr pensel. Slumpartade ytor får spela med som natur, eller bara öppna upp; färgfläckar lägger sig ovanpå och markerar att bilden är just bild.

Inspirationskällan är givetvis Gerard Richter, något Hilding inte försöker dölja utan tvärtom leker med i små blinkningar. Gott så. Hilding gör det naturligt och självklart. Allt approprieras och blir till eget material i det egna gestaltandet. Här finns också en orsak till den innerlighet bilderna paradoxalt nog förmedlar, trots de mörka och dova stämningarna. I medieflödets anonyma fotografier som är Hildings ämne, lurar inte bara alienationen, utan också en gemensam berättelse, ett slags friare och större jag.