Omkonst 2013
Storstadens träsklika tomhet
I målningen ”Stockholm” tycks vi se staden genom ett smutsigt fönster. Målningens oskärpa förstärker osäkerheten om var mer exakt vi befinner oss.

Men någonstans i Stockholms centrum är vi.
 Stockholm, det är ju vårt hem, diktade Beppe Wolgers och sjöng Monica Zetterlund i ”Sakta gå hem genom stan”. Det var en annan stad. Här ser vi Capital of Scandinavia, en sliten skönhet plågad av biltrafik, stress och trist arkitektur och utsatt för både centrifugala och centripetala krafter.

Vi far till stadens perifera delar, som Tommy Hilding ofta återkommer till. I ”Prognos” tornar åskmolnen upp sig. När som helst kommer skyfallet. De stora husen står murlikt kring träsklik tomhet. En gångväg hänger som en smal bro över den vattensjuka marken. Man ser också ett hål som antyder kraftiga virvlar. Prognosen är dyster. Klimatkrisens skyfall förenas med periferiernas kollaps. Krafter som alstras på andra håll underminerar både jorden husen byggts på och det sociala fundamentet. Några människor syns inte till bland betonghusen med undantag för två pojkar (”Combat Proven”). De står på ett tak med leksakspistoler och håller om varandra som kompisar. De poserar, den ene lite blygt besvärad. Frågan är varför de har pistoler?
I ”Apoteos” domineras förortslandskapet av två stora huskroppar, sedda från ett annat hus. Flera avsteg från realismen finns där som järtecken. Det röda i bildens hörn kan vara en solreflex. Molnskärmen är egendomligt trasig. På husen finns oförklarliga fläckar som om något kastats på dem eller fallit från skyn, där ett flygplan passerar.

Titeln ”Apoteos” (gudaförklaring) kan tyckas gåtfull inför bilden av en man på vepan på en av husgavlarna, ett porträttfoto med associationer till 1960-tal. Det är dags att gå vidare. I de två målningarna ”Ekbacken” och ”Fönster” finns skogen som vepor på fasaderna, som en väg ut, eller snarare minnet av det som blockerats av asfalt och betong. Eller som i en annan målning: bakom de parkerade bilarna öppnar vepan en vattenväg ingen färdas på.

Solen lyser på det gula, nymålade egnahemshuset. I bakgrunden skymtar en äldre bebyggelse. Dramatiska händelser skymtar. En grupp människor står vid kanten till en mörk yta som antyder djup, som om vi under civilisationens tyngd sjunker ner i framtiden. I målningen ”Ropare” varnas vi på allvar, men ingen verkar bry sig.

Tommy Hilding, ”Longing Not Belonging”, Galleri Magnus Karlsson, Stockholm, 10/1 – 10/2 2013
Stockholm 2013-01-16 © Niels Hebert
www.omkonst.se