Göteborgsposten 2014
Öde parkeringsplatser, betongromantik och melankoli. Tommy Hildings inre landskap manifesterar sig i den fiktiva staden Amygdala, ett ord som också betecknar hjärnans känslocenter.

Vi guidas genom periferiområden, fartsträckor man korsar på väg till något annat. Andra målningar skulle kunna vara bilder från en övervakningskamera, flimriga och oprecisa. Hilding är tekniskt suverän på att kombinera finmejslade människogestalter med platta huskroppar, och kontrasterna är oväntade. Det blir aldrig tråkigt: rasterstruktur möter fotorealistiska molnmassor, ett precist målat blomstermotiv hänger bredvid en rinnande förortsvy. Man tycker sig ana inspiration från äldre målare såsom Caspar David Friedrich men i Hildings fall har bergen ersatts av miljonprojektsklossar och urban råhet.

Sara Arvidsson