Under en kupa av ljus.

Vid ateljébesök är det alltid intressant att se vilka vykort och andra reproduktioner, som sitter på väggen och ofta överraskar genom att avslöja oväntade rottrådar till kolleger. Så inte hos Tommy Hilding. Den minimala ateljén är full av egna verk. Men så i bostaden: överallt landskapsmålningar, kärleksfulla och tekniskt briljanta skildringar av en paradisisk natur utan människor. Alla från 1800-talet.

I tankarna kommer filosofen och siaren Emanuel Swedenborg, som när han såg den gryende industrialismen där människan reduceras till slav under maskinen, menade att vi nu begick det andra syndafallet. Och filosofen Henry David Thoreau, ekolog före ekologin, som i människans relation till naturen såg tecknet på en andlig kontakt med något större och sorgset betraktade vår tanklösa förödelse av naturen.

Men nu måste väl ändå synen på det som omger oss, som en oändlig resurs för ”utveckling”, ha nått vägs ände? Och insikten om vårt beroende av en balanserad samlevnad med allt levande i det ekologiska systemet stå i förgrunden och utgöra basen för vårt handlande?

I de nya målningar, som Tommy Hilding visar i denna utställning, finns en berättigad oro och en sorg inför hur vi trots all överväldigande kunskap ändå fortsätter att förhålla oss till naturen. Hans målningar är tekniskt lika briljanta och detaljerade som de verk av äldre kolleger han omger sig med. Här finns inte heller något hävdande av det personliga, utan en objektiv blick och en precist återgiven bildvärld, som skänker hans verk allmängiltighet och tyngd.

I vissa bilder för han in citat ur målningar av Marcus Larsson av vattenfall och otämjd natur. Också denna äldre kollega såg med misstro på människans iver att tämja naturen och varnade för hybris i bilder, där brinnande fartyg stormdrivna hjälplöst kommer att krossas mot klipporna.

Vårt främlingskap inför naturen återger Tommy Hilding genom att motiven ses genom ett fönster, eller som genom en hinna av dis. Målningarnas skönhet och lockelsen att utforska de rum de öppnar, kompliceras av den osäkerhet om den värld vi kan gå in i också kan erbjuda en väg ut igen.

Som all riktigt bra konst, erbjuder denna inga recept eller utvägar, men reser desto fler frågor, väcker tankar, behov av samtal och törst efter kunskap. Om ansvar i det lilla och det stora i vårt eget liv och möjliga scenarier för framtiden. Och frågor kring vårt sätt att leva och den allt större bristen på känsla av sammanhang och förståelse för vår litenhet inför alltet. Som den kupa av ljus genom vilken staden berövar oss kontakt med stjärnhimlen.

Björn Springfeldt – 2016