DN 2009
Med blick för det förbjudna. Stockholms gallerier öppnar säsongen med säkra och tekniskt briljanta konstnärer. Milou Allerholm går på konstrond och upplever både grå melankoli och starka laddningar.
Kan vi vänta oss några radikala omformuleringar av vad konst kan vara den närmaste tiden? De senaste åren har det skett en allt tydligare uppdelning mellan Stockholms etablerade gallerier och konstinstitutioner och ett par mindre institutioner och projekt, ofta i kranskommuner. Ett fåtal rum som ger plats åt en konst som är mer processinriktad eller forskande, som på en mer grundläggande nivå undersöker hur en konstnär kan arbeta i dag. Höstens säsongsöppning talar sitt tydliga språk. Här finns mycket lite som förvånar eller stör ordningen.

Tre av galleriernas öppningsutställningar får mig att särskilt fundera över var gränsen går för att ett konstverk ska kännas angeläget ­eller inte. Det är genomgående säkra och tekniskt briljanta konstnärer, som till fullo behärskar sina uttrycksmedel och som inte tycks lämna något åt slumpen.

Gunnel Wåhlstrand slog igenom med buller och bång när hon gick ut Kungliga Konsthögskolan 2003. Med rätta. Hennes tuschlaveringar av bilder från familjens fotoalbum är på många sätt magnifika. Något händer i överföringen från de små privata fotografierna till bilderna i storformat. En känsla av minne och svunnen tid som förstärks genom vetskapen att konstnären minu­tiöst mejslat fram bilderna från sin familjs historia i en tidskrävande process.

Tredje gången jag ser en separatutställning gjord efter samma mönster måste jag säga att magin börjar släppa. Jag tittar på bilderna gång efter gång, försöker komma åt dem. De är på något sätt så eleganta och perfekta att flera av dem glider mig förbi.
Den tyske konstnären Gerhard Richter framställde på ett liknande sätt sin samtids politiska händelser. Wåhlstrand håller sig till det egna arkivet. Ska man, med tanke på att bilderna är från ett släktalbum, ta hänsyn till konstnärens biografi och de avbildades öde? Tidigare har hennes far stått i centrum. Självklart påverkar vetskapen om att han dog när konstnären var liten verkens läsning, ger dem laddning. I den här utställningen är det andra familjemedlemmar som lyfts fram, i synnerhet mamman.
Det är intressant att jämföra med Tommy Hilding, som bygger sitt måleri på en annan metod. Vi ser stadslandskap, men de är inte direkt avbildade. Miljöerna är sammanfogade av många olika platser, bilder eller minnesbilder. Denna gest gör att man slipper den autenticitet­stjakt som lätt uppkommer i tolkningen av ett konstnärskap som Gunnel Wåhlstrands.

Tommy Hildings målningar är fascinerande, det odramatiska tonläget till trots, likt små kommentarer. I ”Shelter” ser vi ett småhus och min blick fastnar på den sorts slutna ytterfasad som finns i många av egnahemsrörelsens bostadsområden, med en tydlig uppdelning mellan privat och offentligt. Min hem är min borg. ”Face ad” lyfter i stället fram monumentaliteten i miljonprogrammets arkitektur och ställer den mot ett lika monumentalt ansikte som hänger som en banner tvärs över fasaden.
Tommy Hildings verk öppnar upp för associationer, här finns en pendling mellan realism och abstraktion som riktar blickarna mot den egna framställningen, en medvetenhet om bilden som språk.

Wåhlstrands bilder framstår – hur ”tillgängliga” de än är – som mer slutna. Jag ser den övergripande gesten: ett barn som målar bilden av sin far, av sin mor. Det är viktigt: hon målar bilder av dessa personer. Men speglingen mot den egna hi­storien stannar för mig mer som ett konstaterande.

Här ställer mig Charlotte Gyllenhammar tveklöst inför mer komplicerade och komplexa sinnesstämningar. Bitvis är hennes utställning spektakulär på ett för enkelt sätt, som när hon låter projicera en vuxen kvinnas ansikte på en skulptur av ett barn. Dels trodde jag inte det var möjligt att göra detta efter att amerikanen Tony Oursler dränkt konstvärlden med samma grepp på 1990-talet, dels känns det innehållsmässigt väl bokstavligt.

Men ett par av verken är desto starkare. Obönhörliga dubbleringar och speglingar där barnet antingen ställs mot sig själv i en sluten rörelse eller mot den vuxne i en obehaglig maktrelation. Gyllenhammar rör sig mellan det personliga och det politiska, ibland med tydliga referenser till specifika händelser, ibland som här på ett mer öppet sätt. Hon har framför allt en förmåga att ta tag i det laddade, förbjudna och sentimentala, bryta upp det, titta på det.

Man kan förstås raljera över att det är tre utställningar som visar grå melankoli, drama och svårmod. Den viktiga frågan handlar om något annat: konst hämtar ofta näring ur voyeurism och fetischism men man vill helst inte att det stannar där.
Milou Allerholm
konst@dn.se