Svenska Dagbladet 2009
Hilding skänker förorten en smula odödlighet

När en vigilants – den självutnämnde rättsskiparen – blick vakar över ett område är beskyddet lika mycket ett hot. Tommy Hildings nya målningar handlar huvudsakligen om ett urbant landskap som arena för utanförskap och segregation.
Detta är också det vanligaste perspektivet på skildringar av miljonprogrammets stadsdelar. I Hildings detaljerade, dystopiska studier av förortsmiljöer är det följaktligen de låga färgklangerna som dominerar.

På nytt återvänder konstnären till skymningsbilder med en viss suddighet som andas vemod och en sorts världsomfattande ensamhet. Förorts- och storstadsarkitekturen avbildas oftast uppifrån och i sin karaktäristiskt dova, slocknade kolorit. Det grå – en av de svåraste färgerna – har en närmast hypnotiserande effekt i dessa verk. Desto större kontrast utgör de sporadiska solkatterna i glasfasader eller takfönster.

Utmärkande för Hildings målarkonst är hans förmåga att skickligt foga samman många lager till en sammansatt, komplex helhet. Olika skikt tycks beslöja varandra. I vissa partier kan detta intensiva oljemåleri trots allt påminna om akvarellens genomskinlighet. Ibland finns där en distanserande verkan.

Något i dessa dukar håller samtidigt betraktaren på avstånd från själva motivet. Det är svårt att undgå känslan av ett förbirusande landskap. Så ser omgivningen ut när en fläckig glasruta filtrerar intrycken, som en tjock hinna mellan innanför och utanför. Den avbildade världen blir därför inte mer verklig än ett minne som successivt vittrar sönder under tidens skoningslösa påverkan.

På ett liknande sätt som en gång Ola Billgren, Dick Bengtsson eller Max Book anknyter Hilding till romantikens visuella retorik, som postmodernismen gärna refererar till. I hans måleri finns spår av romantikernas uppfinning att skildra landskapet som ett själstillstånd. Han målar huvudsakligen föreställande men räds inte vissa abstrakta inslag.

I Fireworks och Night Show finns anspelningar på ruinmotivet i en aktuell tappning. Hilding använder sig här av formupplösningar, fragment och fördunklar stundtals motivet med sublima skuggor och otyglade färgspår.

På ett helt annat, mer fotorealistiskt sätt arbetar han med skalförskjutningar och adderar ett överdimensionerat passfoto som en gigantisk vepa på en höghusfasad. Dessa drivna, måleriska variationer skänker en liten smula odödlighet åt den slitna stadsperiferin.
JOANNA PERSMAN
kultur@svd.se